Boxaren Harry Persson i Folkets Park - Hyltebruk - 1928

Text ur HP (Gösta Eriksson) 22/7 1988

Den 16 juli 1928 hade sportsidorna i flera av våra lokaltidningar stora rubriker. "HP till våra trakter" skrev Hallandsposten och berättade sedan stora sensationen att Hyltebruks IF lyckats locka vår store idol, boxaren Harry Persson, till sin idrottsfest för att gå en uppvisningsmatch mot Martin Tancred. Det var givetvis ett dragplåster som hette duga, och folk i Hyltetrakten gick i formlig HP-feber de närmaste dagarna. Att få se var boxarstjärna livs levande var något som de flesta endast hade vågat drömma om, Harry Perssons stjärna som storboxare var visserligen i dalande , men han ansågs ändå ha åtskilligt ogjort i ringen. Två år tidigare stod han på toppen av sin karriär och var storkandidat till en VM-match mot antingen Jack Dempsey eller Gene Tunney. Det året hade han blivit Europamästare efter knockoutseger över engelsmannen Phil Scott, en seger som öppnade dörren till proffsboxningens Mecka - New York. Däröver vann han två mycket meriterande segrar innan han den 23 september ställdes öga mot öga med den amerikanske armémästaren Jack Adams. Den matchen var till och med förmatch till VM-uppgörelsen mellan Jack Dempsey och Genc Tunney. 140 000 åskådare var bänkade i Madison Square Garden och fick se hur svensken i fjär- de ronden slog ut sin betydligt mer berömde motståndare. En samstämmig USA-press höjde svensken till skyarna. Men sedan var det slut på glädjeämnena. HP gick ytterligare tre matcher i USA, samtliga med förluster, vilka berodde dels på skador, dels på hårresande bortdömning.

Ilsken och besviken for han tillbaka till Sverige fast besluten att lägga handskarna på hyllan. Så blev det dock inte - efter diverse övertalningsförsök drog HP åter påsig handskarna. Det blev först en revanschmatch mot Bud Gorman, som han så snöpligt förlorat mot genom ett foulslag under Amerikasejouren. HP fick också revansch, fast inte som han tänkt sig. Domaren nödgades bryta i femte ronden, då Gorman ådragit sig en skada.

Året därpå, det vill säga 1928, blev det två matcher, den första mot "svenskdödaren" Charlie Smith, England, en match som slutade oavgjort efter tio ronder. Samma sommar försvarade HP sin svenska championtitel mot Göteborgs unge lovande slugger, Johnny Widd. Denne hade gjort flera uppmärksammade matcher och ansågs väl kvalificerad att övertaga mästartiteln. Det var just denna match som sedan kom att påverka händelserna i Hyltebruk. HP underskattade sin motståndare totalt och i andra ronden gick han på en riktig karamell, som tog direkt på käken. För första gången var han nedslagen på ett fullt regelrätt sätt. Gongongen ljöd medan domaren räknade. HP har berättat att den där rallarsvingen hade han känning av ända till sjunde ronden, fram till den boxade han helt mekaniskt. Därefter satte han fart i avsikt att försöka slå ut Widd, som nu fick utstå en mycket omild behandling. Det gick emellertid inte, Widd stod tiden ut och matchen dömdes oavgjord. En bidragande orsak till att Widd klarade sig tiden ut, var att HP redan i andra ronden slog upp ett sår över senan vid långfingerknogen, en mycket smärtsam sak, som givetvis generade mycket.

Det blev inga fler matcher det året, utan HP roade sig istället med att åka omkring på landsbygden och ge uppvisningar, vilka helt naturligt drog mycket folk och gav en del pengar. Nu hade således turen kommit till Hyltebruks Folkets Park, där arrangören, Hyltebruks IF, väntade publikinvasion och ordnade extratåg både från Halmstad och Värnamo. Och publik kom det. Söndagen den 22 juli 1928 trängdes cirka 3 000 personer i parken, när boxaridolen med sällskap anlände under stort jubel. Detta förbyttes dock snart till ett besviket sorl, när presentatören meddelade att Harry Persson själv inte kunde visa sina pugi- listiska färdigheter på grund av den skada han ådragit sig i matchen mot Widd. Hans uppvisningsmotståndare Martin Tancred, tillika HP:s sparringpartner och tränare, fick istället möta en i hast uppletad motståndare från Göteborg. Denne, som hette Elis Pettersson, var tyvärr varken bra boxare eller vältränad. Tancred var däremot då en välmeriterad boxare, svensk mästare i lätt tungvikt, med massor med uppmärksammade segrar som proffs. De båda boxarna fick i alla fall uppmuntrande applåder, när de på proffsmanér äntrade den provisoriskt ihopsnickrade ringen. De inledde med att demonstrera lite typisk pugilistträning, dvs rephoppning och skuggboxning. Sedan var det dags för det som hela publiken väntat på, boxningsmatchen, visserligen bara uppvisning i fem tvåminutersronder, men ändå mycket intressant för den som inte tidigare beskådat denna legaliserade form av misshandel. Harry Persson själv agerade ringdomare utan att ingripa så värst mycket. Efter tre ronder var emellertid Elis Pettersson så trött att Tranced fick hålla igen på slagen, för att motståndaren skulle orka alla ronderna ut. I rondpausen ingrep HP själv då och då genom att ge Elis Petterssons domnade hals och armar lite massage. Efter de fem ronderna så gav de båda boxarna prov på lite uppmjukande rörelser, och så var det hela över.

Hur upplevde publiken det hela? Jodå, man tog HP:s återbud med fattning och applåderade villigt de båda boxarnas uppvisning. Och enligt tidningsreferaten så applåderade man särskilt kraftigt de gånger då Tancred flätade till Pettersson ordentligt. Hur gick det för store Harry i fortsättningen?

Efter besöket i Hyltebruk gick han åtta matcher, vann sju och fick en oavgjord, innan han den 23 augusti ställdes mot norrmannen Otto
von Porat. Det slutade med det omtalade knockoutnederlaget i första ronden, och därmed var Harry Persson-sagan slut. Harry gick visserligen ytterligare två matcher, men givetvis inte så allvarligt menade - den sista 1934 mot Arne Flood. Harry var då 36 år. Den sista matchen slutade med poängvinst efter sex ronder.

Harry Persson kom, sågs och blev ringdomare (t v). Snöpligt för alla som förväntat sig att få se HP boxas. Istället blev det boxnings-uppvisning i Hyltebruks Folkets Park mellan Martin Tancred och Elis Pettersson. 3 000 personer trängdes kring ringen. De tre nedersta fotona är privattagna vykort. Kanske såldes de till hugade spekulanter i samband med matchen?
 

tillbaka